Våra betande husdjur utsätts ständigt för smitta under betessäsongen. För nötkreaturens del är den mest förlustbringande parasiten den mellanstora magmasken Ostertagia. I de flesta fall ses även samtidig infektion med den mer harmlösa Cooperia som lever i tunntarmen.
Maskarna är trådsmala och knappt synliga för ögat. De vuxna maskarna producerar ägg som kommer ut på betet via träcken. Äggen kläcks och genomgår ett antal larvstadier innan de når det 3:e infektionsdugliga larvstadiet. Utvecklingen på betet är beroende av temperatur och luftfuktighet.
Komockorna utgör en lämplig miljö för utveckling av parasiterna och efter häftiga regn kan man se en massiv spridning av smittfarliga larver. Ägg och 3:e larvstadiet tål kyla och övervintrar. Däremot är parasitsmittan känslig för torka, och vid betessläpp efter midsommar har därför torra somrar smittan oftast reducerats väsentligt. Djur som infekterats utskiljer ägg i träcken redan efter 3 veckor.
Ostertagia är främst ett problem hos förstaårsbetande djur som släpps på bete som föregående år betats av smittade djur. Redan hos andra årsbetande djur har en viss immunitet uppnåtts och vuxna friska djur är som regel immuna men är bärare av parasiten och smittar därmed betet. Vid smitta sent på säsongen-hösten utvecklas inte larverna i magsäcken utan går in i dvala. Detta hämmar djurens foderutnyttjande och tillväxt. Tillståndet kan under vissa förhållanden akutiseras under stallperioden och orsaka s.k. vinter-ostertagios med betydande förlust av tillväxt.
Betydelse för djur och ekonomi
Vanligen ses inga kliniska symptom. Hos höggradigt infekterade djur kan man se diarré, avmagring och allmän ruggighet. Framför allt orsakar parasiterna försämrad tillväxt. Även hos synbarligen friska djur kan 20-50 kg tillväxt gå förlorad under betessäsongen. Om inte upparbetningen av smittan bryts riskerar man att uppnå farligt höga smittonivåer under sensommaren. Djur som bär på höggradig smitta vid installningen riskerar väsentligt nedsatt tillväxt under stallperioden.
Förebyggande åtgärder
Utrotning av parasiten är inte möjlig. Det gäller i stället att hålla smittrycket på låga nivåer och därmed minska skadeverkningarna.
• Sen betessläppning då stor del av smittan dött
• Flytt av djuren till parasitfritt bete efter midsommar eller efter avmaskning
• Växelbete med andra djur, såsom får och häst, eller låta äldre djur beta av det tidiga gräset
• Kupera uppförökningen av smittan på betet genom avmaskning 18-20 dagar efter betessläpp
Aktuella avmaskningsmedel
Avermektiner finns såväl för injektion som för pour on (ivermectin, doramectin och eprinomectin). Andra preparat är fenbendazol, febantel, oxfendazol. Beroende på preparatval sker avmaskning med olika intervall.
Diagnostik
Vanligast är bestämning av mängd ägg i träcken 3 veckor efter betessläpp. Vid senare tidpunkt kan ett blodprov ge vägledning om omfattningen av skador på löpmagen.
Stora leverflundran Faciola hepatica
Denna parasit, som tillhör gruppen Trematoder, har funnits i Sverige sedan långt tillbaka i tiden. Emellertid har man inte tillmätt den någon större ekonomisk betydelse utan endast kostnaden för en kasserad lever vid slakt. Erfarenheter från andra europeiska länder under senaste åren visar dock att de ekonomiska förlusterna till följd av infektion kan vara avsevärda. Skador på ett så centralt organ som levern påverkar hela djurets metabolism. Förutom nedsatt tillväxt och avmagring, störd reproduktionsförmåga, nedsatt mjölkproduktion påverkas bl.a. djurets immusystem och gör dem känsligare för vissa typer av infektioner. En serologisk stickprovsundersökning som N-vet AB genomfört, visar på förekomst i södra Sverige upp till Dalälven. Norr om Dalälven togs inga
prov.
Allmän beskrivning
Stora leverflundran har en våtmarkssnäcka som mellanvärd. Därför kan smittan endast förekomma på våta och sanka marker där snäckan finns. Infektionen kan antingen ske genom att infekterade snäckor finns på betet på våren eller smitta från djur som släppts på betet. Det är dock osäkert om snäckor med smitta kan övervintra beroende på var i landet man befinner sig. Den vuxna leverflundran som lever i gallgångarna är 2,5-3,5 cm lång. Gallgångarna blir förtjockade av bindvävsinväxt. När ägg hamnar på betet tar det 2-4 veckor innan snäckan infekterats och efter 2 månaders utveckling i snäckan kan nötkreatur infekteras. Vid tidig betessmitta får djuren en påvisbar infektion 2-4 månader senare. Kommer djuren på ett rent bete kan infekterade djur smitta ner betet med ägg som efter 10-12 veckor utvecklats till infektionsduglig smitta. Upptaget av larver sker via tarmen. Utveckling i levern tar 6-8 veckor och detta gör att ägg vid infektion på hösten först kan påvisas i träcken omkring jultid.
Symptom
Symptomen kan vara mycket diffusa såsom allmän ruggighet, avmagring och diarré. Andra symptom är omlöpningar och reproduktionsstörningar, nedsatt mjölkproduktion och svaghet som resulterar i för tidig utslaktning av fr.a. dikor. Hårt angripna djur kan uppvisa ödem (svullnad) i käkgropen. Dödsfall är inte vanliga hos nötkreatur. Däremot är det inte ovanligt hos får.
Diagnostik
Diagnos är svår att ställa på levande djur. Träckprovsanalys under vinter-vår ger god vägledning när det gäller att detektera smitta från föregående betessäsong. Under pågående betessäsong kan andra analysmetoder vara mer lämpade. Påvisande av antikroppar i serum (från vecka 3) eller antigen i träck (från vecka 6). Säkrast påvisas infektionen vid slakt eller obduktion.
Förebyggande åtgärder
Att stängsla av våtmarksbeten är den effektivaste åtgärden, men detta kan vara svårt att genomföra i praktiken.
Stora Lungmasken Dictiocaulus viviparus
Stora lungmasken är en 4-8 cm lång rundmask som lever i luftrören hos nötkreatur. Den är förhållandevis vanlig parasit hos betande nötkreatur i Sverige. Parsitangreppen upptäcks oftast på sensommaren, på hösten eller vid installning. I en nyligen genomförd inventering var 40 % av de undersökta besättningarna infekterade positiva efter blodprovsundersökning.
Allvarlig infektion
Lungmaskangrepp leder till hosta i djurgruppen på sensommar/höst. Symptomen är ofta snabb andhämtning, feber och viktminskning. Vissa djur får en skrällande hosta och lunginflammation. Dödsfall förekommer.
Parasitens utveckling
Maskarna lever i bronkerna och utskiljer där ägg. Dessa kläcks i luftvägarna och larverna hostas upp och kommer därefter ut på betet direkt eller via träcken. De blir infektionsdugliga efter någon vecka beroende på temperatur. Larverna som tas upp från betet penetrerar tarmen och vandrar till lymfkörtlar, varifrån de förs med blodet till lungorna. Detta tar en vecka. Därefter under ca 18 dagar sker utveckling i lungorna. Mer eller mindre uttalade andningssvårigheter tillstöter och då kan dödsfall förekomma. Under följande ca två månader förekommer sekundär lunginflammation med stora andningssvårigheter som följd. Även vid denna tidpunkt förekommer dödsfall. Smitta kan övervintra på betet i södra Sverige.
Diagnostik
Att med träckprov diagnostisera larver har visat sig att vara en osäker metod. Djur kan nämligen vara infekterade utan att man kan påvisa larver i träcken. Man kan också ta blodprov och undersöka antikroppar.
Förebyggande åtgärder
Att genom beteshygien förebygga lungmaskinvasion är i praktiken mycket svårt.
Ektoparasiter
Löss
Det finns två typer av löss, Linognathus och
Haematopinus som är blodsugande och Damalinia pälsätande. De blodsugande är 2-5 mm långa, bruna platta medan de pälsätande är mjälliknande ljusa 1,5 mm långa. Lössen fäster sina ägg, s.k. gnetter, på hårstråna. Dessa kläcks efter 1-2 veckor. Första stadiet är en larv som blir könsmogen efter 3 veckor. Löss är vanligt förekommande och orsakar klåda.
Uppförökningen av parasiten sker främst efter installning och smittspridningen sker mellan djur när de går i grupp. Blodsugande löss kan ses på huvudet, manken och ryggen. Störst skada orsakar blodsugande löss på unga kalvar vilket till och med kan resultera i blodbrist. Den pälsätande lusen livnär sig på hudavfall och hår. Detta resulterar i fläckvis håravfall och försämrad hudkvalitet. Den stress som lusangrepp orsakar resulterar i minskad daglig tillväxt. Samtidig låggradig infektion med mag-tarmparasiter kan minska till växten 8%.
Förebyggande
Bra stallklimat med optimal luftfuktighet och låg temperatur. Klipp djuren vid behov i samband med installning. Undvik omgruppering av djuren.
Skabb Chorioptes bovis
I Sverige kan djuren drabbas av Chorioptes skabb. Detta orsakar djuren klåda. Kliniskt kan man se håravfall, hudförtjockning och eksemliknande tillstånd vid svansrot och ner mot mjölkspegeln. Den stress och irritation som skabb orsakar kan medföra ökad risk för skador som t.ex spentramp. Skabbdjuren lever i huden på djuret, där de borrar gångar och lägger ägg. Livscykel från ägg via larvstadium
till vuxen parasit är 2-3 veckor. Även om skabb är vanligast i köttdjursbesättningar är det inte ovanligt hos mjölkkor. Skabbdjuren kan överleva i stallmiljön kortare perioder.